— Lille Lorup, sade hon en dag till sin man, i det hon bjöd honom en ny portion rödgröt med tjock grådda; jag går bestämdt upp till det unga folket; de borde wisserligen komma först till of, men det bryr jag mig ide om; att hjelpa och trösta år min storsta glådje. — Men idtan kan ibland komma olägligt, Cathrina, anmärkte konsistorialrädet lakoniskt. — Du år en bra man, en hedersman, Lorup, men du har ingen riktig känsla. Efter detta utbrott torkade fru Lorup en tår af fina runda finder och tog mera foder och grädda till fin gröt, medan hon tänkte öfwer det lila tal, hon wille halla till de unga olyckliga mennifforna. Hon hade nemligen en stor swaghet for predilningar och tydte tros ligen mom fig, att hon skulle kunnat predika bättre ån hennes man. Det war den godmodiga sruns ena vaga sida; den andra, fom hon ofwerlemnade fig åt mera i jmyg, war för låkarekonsten. Hon hade nemligen ett felt apothek, fom stod till tjenst för alla och en hwar; det innehöll mer eller mindre offylviga saker, sasom spanskflugeplåster, kungens af Danmark droppar, brus pulver, fladerth, doktor Morrisons piller, Revalenta Arabica — hwars identitet med ärtmjöl hon aldrig wille medgifwa, — oc) en grönallig essens af besynnerlig luft, fom war ett oswikligt medel mot sjukdomar i i al: mänhet och choleran i särskildhet. Den lila tjocka frun war lika blossonde röd fom hennes hattband, då hon hann fram til Lindebakke, och så uttröttad att hon fit hwila sig först en stund på bänken wid wägen; och hår samlade hon sina tankar och genomgick ånyo sitt tal. Men det kan icke nekas, att gumman blef något flat då hon fick fe den unga, wackra och af glad belå tenhet flrålande husmodren i de eleganta rummen, mot hwilka hennes egna skulle stå helt och hållet i sluggan. Hennes tårar och tröstegrunder måste således gommas tll ett mera passande tillfalle; hår fanns ingen an: ledning till att orda om resignation, om tålamod, om att ide alltför mycket fästa sitt hjerta wid de jordiska tingen; hår fanns ide minsta anledning att erbjuda sin protektion; men då konsistorial råtinnan hunnu fatta sig något, kunde hon ide annat ån blifwa fullkomligt förfonad af det wånliga emottagandet och tanten på ett behagligt umgånge. Nu war dä alt i ordning til hans ankomst, men når skulle han komma? I det fifta brefwet, deri han underrattade om att ingenting stod att rådda, hade han skrifwit: Jag kommer når du minft wåntar det. Det war årsdagen af deras bröllop, Margretha syllde waserna med blommor och grönskande bofgqwiftar och smyckade fig sjels på båsta fått. Emot wanan hade hon nu icke minsta lugn på sig; hon kunde icke förblif wa iwå minuter i rad på samma stalle. Himlen war få blå, få hög, det fanns ide en sky på den; böljorna sqwalpade få swättefligt; skogen war så nyurfprungen, få förtjusande skön. Margretha gick gångstigen framät til kullen, derifrån man tunde fe landswägen. Han fom sakert ändå i dag, han måste komma i dag! Hon långtade få warmt efter honom, och dock fånde hon på samma gång fruktan, ftuktan för att fe honom nedslagen och modlös, fruktan för att ide wara i stånd att trösta honom. Se den lilla daumskyn der, långt, längt borta; hwad den kommer hennes hjerta att tlappa, få wåld samt fom wille det språnga bröstet. Det lunde wara en pojke med några for, eller en ryttare, eller ett lass torf; men Margretha tänkte ide på några sådana måj. ligheter; hon ilade öfwer fålten till landswågen. Det war en postwagn för en hål, blott en person satt deri, det war han, det war naturligtwis han; hon wisste det ju Han sprang ur wagnen, och hon låg i hang armar, — Lofwad ware Gud, att jag har dig tilbafa! Hon såg på honom som wille hon låsa in i hans sjal. Han säg innerligt glad och belåten ut, men förändrad; det förekom henne fom om han blifwit långre, det fanns kraft i hang blick, ett manligt allwar i hans smålöje; hang arm låg ömt och lifsom beskyddande kring hennes lif. i — J dag för ett är sedan, Margretha, — nej tro icke, umn ålskade, att jag minnes den dagen med wemod; denna dag synes mig ännu skönare; min kärlek har oclså blifwit jörädlad, den har blifwit allwarligare, djur pare, sannare. Hon fattade hans arm, hon kände fig få tactsam och få ödmjuk i fin tackjamhet, men tillika stolt öfwer honom. Då de kommo förbi preftgården stod frn Lorup och nickade åt dem och faftade slangkyssar; den unge skog.