om han kommenderade dumma och trilska rekryter: Margretha Höeg har min fullfomliga hågaktnina; undergifweu Guds wilja och förnöjsam är hon tillfreds med fin lott och tacksam derföre att hon ide mistat når got fom hon älskade utan blott tom prakt och flärd, hwarwid hennes hjerta aldrig fästat fig. Wi werldsmenniskor skulle icke, — åtminstone känner jag det med mig, — hafwa handlat fom hon, men wi böra åtmin: stone akta hennes handlingssätt. För min del fal jag anse som en personlig förolämpning, om någon talar illa om henne. Utan att hafwa tankarne på hwad werlden skulle säga om det eller det, ordnade emellertid den unga frun lugnt och betänksamt allt. Då ala räkningar woro betalda, — ktyddkramhandlarens och slagtarens woro kolossalt stora och talade ide just gynsamt om Fredris kas ärlighet, — hade hon en liten nått summa qwar, en nödpenning fom för det förfta ide skulle röras. Den 10 Maj fom Ole in till staden i högst egen person för att hemta dem. Han fåg frålande glad ut; de engelska pengarne, fom blott bragt olycka, woro nu borta; nu fom gården åter til heder och wårdighet af bem och ständig wistelseort, hang mwerffambhet fule HLifwa til nytta och wålsianelse. Qch wid tanten härpå slog han en wäldig klatsch med piskan och såg med stoltbet på det nätta åkdonet, salig fruns egen wagn, fom blifwit köpt till Williams barndop och framför hwilken nu de eldiga hästarne dansade. Margretha såg fig om i de nu tomma, fora rum men; hon kastade en blick uppåt huset då de stodo wid wagnen; få räckte hon öfwersten handen, kysste den goda wänliga Pauline, och bort rullade de. Lila Inger satt hos Ole; hon war fom en fogel, fom sluppit ur buren: hon sjöng, hon pratade, hon toy tömmarne ur hans hand för att wisa att hon sjelf lunde föra, och Ole blef ide ond; det såg ut fom fann den gamle, annars få stränge mannen behag iden glad lynta flickans sällskap. Margretha satt tyst och tanksull; riktigt glad kunde hon icke wara, så länge hon ännu icke hade honom igen, få länge hon icke såg honom lvcklig i det fila hemmet och fått fe om ide de inskränkningar de nu fingo underkasta fig tryckte honom alltför härdt. På Lindebalke wåndes nu allt upp och ner, mår lades och tapetseradea. Det dröjde icke länge, innan det blef förwandladt till det täckaste lila hem, få mac: kert, trefligt och solrikt; hon kunde ide tänka fig något behagligare hem, blott han måtte fiana detsan ma. Gamle Ole brummade wäl få smått öfwer allu de många förändringarna, men war inom fig högst belå ten; blott med hans egen kammare, otreflig, mört oc tom, fick ingen förändring företagas; Margretha lem nade honom också ostörd der, men lät bredwid inreda ett litet rum utåt trädgården med en maflig länstol, pulpet och en riktigt god fång — Så fan ju Ole wara der han sjelf will, fade hon skälmskt, och det dröjde ide länge innan hon war der om dagen, och fnatt blef han der om natten också. Trädgården blef omlagd och fick wackra gräsplaner och blomsterpartier; der arbetade Jnger med lust och glädje. En dag då hon under munter sång gick och wattnade de unga jordbärsplantorna, fom en enormt stor hund rusande emot henne, och då hon förskräckt sorang åt sidan, stod hon rakt framför hundens herre, den unge skogsfogden, som i handen hade ett metspo med en stor fisk på ktoken. Han tog af hatten mycket djupt och sade: — Oa förlåtelse, fru, jag sökte efter Ole Hansen, men han war icke inne hos sig, så trodde jag att jag skulle finna honom ute i trädgården; jag hade med mig den hår gåddan åt honom. — Jag är ide frun; mitt namn är jungfcu Aabye, swarade hon en skalmsk ton, och det tycktes som blef han rått glad att höra att det ide war frun. Hon förde honom upp i huset, fom han fnappafi kunde fånna igen; derpå fick han äta frukost med Ole och erfor af den werkliga frun, att den lila jungfru Aabye, oaktadt fina gropar i kinderna och sitt skalkaktiga wåsen war en flicka med hjertat på rätta stället, fom stått sitt prof. Från den tiden hade den unge Lund jemt och fåne digt något ärende till Lindebakke; än skulle han fråga Ole till råde om ett eller annat, än medförde han sisk, wildt, ja til och med blommor från fin egen trädgård. Det hånde wanligen att han fid tala med Inger, och han bad henne helsa på hang moder, fom ofta war enfam. Den unga flidan såg hwarje morgon från sitt fönstet öfwer skogfogdeboningen med de båda walnotträden utanför dörren, och hon hade nog luft art gå ditin, men hon dristade fig ej rått dertill; hon säg den gamla modren syssla omkting der, hon såg wänlig och aod ut noch Anr tutte resan sia källa af henne odh