Närvarande utsigterna för en resning i Ungern. Polska och ungerska frihetspartiernas hufvudmän hafva nyligen varit samlade i Genua, der en polsk trupp organiseras och exerceras med understöd af Garibaldi och andra italienska patrioter. General Mieroslawski hade förklarat sig mycket belåten med denna början. Emellertid känner man icke med säkerhet hvad beslut som blifvit fattade. Att dömma af ett bref från Genua, infördt i Triester Zeitung, skall Kossuth befara, att Ungrarne ännu icke hafva makt att segra i en öppen resning, hvarföre han vägrat sin medverkan att förmå dem dertill. Brefvet förmäler: Som bekant är, har Kossuth uppehållit sig här några dagar med flere af sina anhängare, hufvudsakligen för att söka åstadkomma en försoning med några från honom affallne landsmän. Icke ij blott Mazzinis parti, utan efter hvad! jag bestämdt kan försäkra, äfven den sardinska regeringens agenter ville begagna sig af Kossuths och andra ungerska revolutionsmäns dervaro för att! ånyo upptaga den stora savoritplanen att väcka ett uppror i Ungern. berföre hölls en summankomst, i hvilken Kossuth, Tärr, Bethlen och Wetter deltogo jemte öfriga mera sramstående medlemmar af den ungerska emigrationen (utom Klapka, Horn och Pulski) samt några al Mariinis sörtroligaste vänner och äfven några sardinska regeringsmän (om än icke otficielt). Man talade om Italien, om Ungern, om ömsesidigt brödraskap och understöd m. m, och slutligen ryckte Gerardi, en af Mazzinis förtrogne, fram med planen att utrusta en expedition för att söka landstiga på dalmatiska kusten och fortplanta revolutionen till Ungern, så snart ett gynsamt tillfälle visade sig. Man bad Kossuth att i en proklamation uppmana Ungern till uppror. Man ställde till hans förfogande fartyg, vapen och penningar, man gjorde allt för att få företaget i gång. Efter Gerardi uppträdde Bethlen och förkla rade sig ense med honom; i samma anda talade Tiärr, och de flesta närvarande voro intagna i den äfventyrliga planen. Då tog Kossuth ändtligen till ordet och framlade i ett langt tal sina motskäl med sådan skicklighet, att flertalet af hans landsmän instämde med honom, och sjelfve Bethlen ändrade äsigt. Ingen kunde bättre än han, sade han, känna till Ungerns folk och förhållanden, och han hyste den fasta öfvertygelsen, att ett försök att i närvarande stund revolutionera Ungern måste få ett bedröfligt slut. Med sträng logik skildrade han alla de hinder, som skulle möta en dylik expedition och sörkrossa den. Jag känner till mitt fosterlands bedröfliga ställning, men det nar blifvit mig en vana att, då det gäller dettas intressen, icke allenast rådfråga mitt hjerta, utan äfven mitt hufvud, och detta säger mig, att det endast skulle gagnlöst kosta nya offer, om jag ginge in på förslaget. Ej en enda droppe ungerskt blod skall genom NG