Norrländska Korrespondenten – 24 december 1861, sida 3

Till min siska, på julaftonen. Hvarför sitter du så tyst och stum, är för dig då glädjens himmel mulen? förr du sjöng uti ditt stängda rum, har du nu ej liten sång för julen? När som sol stod högt på himmel blå, såsom du så vackert, sjöng väl ingen. Nu du sitter dyster i din vrå, med ditt lilla hufvud under vingen. Du sjöng glad i morgonrodnans stund; uti aftonsoln var du betagen. Skaparens pris utaf ditt hjertas grund sjöng du ljufligt hela sommardagen, När det firas jordens största fest, nedstämd sitter du med bunden tunga. Har du ej för himlens höga gäst nu i qväll en enda ton att sjunga? Kan ej julen med dess frid och fröjd, lilla siska, dig till lofsång röra? eller är du med vår fest ej nöjd, kanske vi dig i din andakt störa. Vill vår glädje du ej dela nu? Nådens sol är ju på nytt uppgången! Höj din röst och instäm äfven du för Guds son i sköna engla-sången: Ack du lilla, du tar ingen del i vår fröjd, den himmelska på jorden! fröjd den du fick på din arfvedel, med ditt jordlif blott är fästad vorden: Du ej eger såsom vi, det hopp, att en gäng ibland Guds engla-skara stämma få en himmelsk lofsäng opp, der det skall en evig julfröjd vara.B.