azurblå, måhända en smula för stora, men doc få mycket mer lifliga; waxten war fyllig, fmi: dig och ädel, hela hennes person, med ett ord. kunde ej, den flora brokiga samlingen oansedt, undgå att wacka uppmärksamhet. Orfaken der: till war dot ej det wackra ansigtet allenaHen: nes kostym, fom war ett non plus ultra af bal: toilette, bidrog utan twifwel i lika hög grad att wäcka uppseende. Tankom of en ljusblå florskladning på ljusgul underkladning, för: sedd i bröstet med gula bandrosor, alt min: dre, ju längre ned mot kladningssnibben; de wida ärmarne från armbågen mot handleden äfven utfirade med gula bandrosor; den ljus: gula hårkorgen prydd af en blå bandå, och lägg nu härtill ett kring den hwita halsen går ende, under hakan korsslaget högrödt fammets: band — och wi hafwa en lifslefwande reprefen: tant af sjelfwaste unionsflaggan! — Men hwem i all werlden är då den der damen i de patriotiska fargerna? — frågade jag studenten. — Hon der borta? . .. jo, det skall notarien tro är en bekantskap att göra! Hon är balens drottning, ådalens ros, fin fars enda barn och bygdens enda guldtunna. — Hwem ar då hennes far? — Nils Plank, den rikaste tradhandlaren i ådalen. — Huru? Nils tan? Jaså ... jafå.. Nils Plank... jaha... skulle jag få be herm presentera mig? — Med nöje. J detsamma uppspelades en hejdundrande wals och jag hann med plats att bli presenterad och anmala mig till dess erhållande, förran en swarm bondkavaljerer kommo dit od nosade, fom buff: lar på Nordamerikas indianer. De fingo likwal den gången fe fig om på annat Håll; men jag — lustigt framåt med min unionsflagga, fom förde fig få lätt och lustigt, fom trots nä CM bilen fladdrat från toppen af en swensk kutter. Man stannade icke i fö på golfwet, utan nan slog fig ner hwar man behagade. Jag an: wisade min dam en ledig plats oc wi satte of. (Forts.)