Norrländska Korrespondenten – 21 december 1861, sida 2

liga upplysning, fom från öfre wåningen i gaästgifwaregården strålaoe mig till mötes. Jnkommen i resrummet, möttes jag af wärden på stället, fom frågade mig om jag hade brådt. — Åhnej — fwarade jag — inte får det precis för lifwet .. men hwarför frågar ni om det? — Jo, si jeg skåhl avertere notarien att wi ha reparere ihep ungdomen ti boöggda, å nu ha wi oss e litta wätte hwnn: frögd på tjugonda Knut. Få jeg lof å bön på e punschglas — han å fall klomsen förstå jeg — få än wåhlkommen opp dell of: I stor sala ti öfwerwåninga; men hä in sag ti kämmarn å ta tå sag hunnskinspelsen å schöwe tå sag litte wätte snösörja tå snöflan, sa fån fålje wå mag opp i stor sala — weska måg schåa dom int båna och skaöpa jussom kålfwa! Jag tackade, glad att få se en tafla ur folklifwet, hwarom jag hört så många widunderliga saker berattas mig, gjorde en hastig t ilette samt begaf mig med gäsltgifwaren upp i öfre mår ningen. Och nu ledsagades jag genom ett par ohyggligt kalla rum, upplysta af twenne ljus i hwarje fenster och öfwerfulla af frun: timmerskappor och ytterstoflor, schalar oh manskläder, bottforer och skinnmossor, pelsar och resbindlar, allt i syskonlig samja kastadt huller om buller på sangar, stolar och bord. Tredje rummet, wi genomwandrade, upptogs till halften af twenne flora bord, hwaraf det ena uppbar kaffeservisen med wederbör: liga babelstorn af skorpor, fötrån, pepparkakor och frås? Cen forts sandbakelse) och det andra redan syntes inwigt till min: gudens tienst; ty, utom några små insjöar af toddy oh pounsch, rann en hel flod af difilleradt? diagonalt öfver ena Bordfif: wan od) krökte fig, fom Rehn wid Basel, nära nog winkelratt till höger om ett trekannskrus. Bitar af rån och fmörgåfar, ostkanter, cigarstumpar ech kardusaska lågo strödda här od) der fom bondbyar på en landkarta, fpeglande fig i de klara bol. jors djup.