Norrländska Korrespondenten – 21 december 1861, sida 2

Ell nintergise i Ådalen. (Ur en Tingsskrifwares anteckningar.) (ur Caflor och Berättelser från Mornaud of Mau. Åslund. Ångermanland. Andra delen. Fyrsta häftet.) (Forts. sr. föreg. n:r.) — Jntet att tacka för, lilla hon, det war blott hwad hwarje gentleman skulle gjort. — Du, Simon Skallin, du stod och gapade du, tror jag — tillade hon och slungade en föoraktlig blick på en af de firfi: I gare kavaljererna — nånå, jag skall också ha det i godt förwar! Wi komplimenterade, bugade, nego och skiljdes. — Hwem war den der sotungen? — frågade jag min fam: rat, som kande hela Ådalswerlden. — Clara Plank, min gubbe lilla! ... det war gubden Planks enda dotter... det war en guldtunna du lyftade upp. Smakade fogel, tror jag?... — Aha!. .. war det en guldtunna? ... hade jag wetat det, skulle jag ackorderat ät mig en och annan kappe, medan jag hade henne hängande mellan himmel och jord! Samma qwall reste wi från Sollefteå oh mitt lilla äf: wentyr förfoll i glömska. III. En tjugondedagsafton, några år sednare, — just wid den tiden då penningetillgångarne bland allmogen woro som storst och innan den beryktade grifen? annu låtit höra fina ohemula grymtningar i i fina rymliga stior, kassakistorna — anlande jag i ett ärende till Sollefteå, till en af gastgifwaregärdarne i ne: dre Ådalen. Redan på afstand anmärkte jag den alldeles owman: