Norrländska Korrespondenten – 18 december 1861, sida 4

jemmerrop skranade från henne, som swafwade i faran, endast af enbuske, krampaktigt omfat: tad, ännu bewarad från att falla i moraset. d: gonblickligen inseende hela widden af hennes olyd: liga belägenhet, kastade jag utaf mig min trånga bonjour och hasade mig på Guds försyn ner emel: tan buskaget, samt lyckades att komma henne få nära. att jag, hållande fat uti stammen af en hängbjörk, kunde racka henne ena foten att fatta tag uti, medan jag med den andra stödde mig mot ett utiprång af lerlager. J denna pesition måste wi förblifwa en qwarts timme wid pass medan min befallning om anskaffandet af ett tåg hann expedieras. Med dess tillhjelp kommo wi båda ganska enkelt och lätt ur faran, hwilken sålunda reducerade fig till några refwor i hennes bröllopskostym od några skråmor på näsa ech händer. Då wi båda återigen befunno oss på fast mark, kom jag att närmare an forr, fästa wid flickan min uppmärksamhet och fann henne då ega en fägring at ide hwardagligt skrot od) forn. Hon föreföll mig ordentligen förtjusande od) när jag på landswagen lemnade henne, räckte hon mig fin hand med ett hos allmogens döttrar ide manligt behag och yttrade med intagande godhet: — Farwal, baste herr Blom, oh tat, biert: ligt tad för herrns hurtiga Handtag! Jag skall ha det i godt minne. (Forts.)