Norrländska Korrespondenten – 18 december 1861, sida 3

dem i synen, men wid sidan af en engel, fom hwarje år skänker mig en liten LBudde? och hwarje wår en skeppslast helrena furu: bräder! Händelsen gynnade snart mina planer. II. En söndagseftermiddag, i slutet af Augusti, befann jag mig jemte min kamrat på återfärden från ett egodelningsrättssammanträde i Sollefteå. Det war en gudomligt water afton, en af dessa stilla, fridfulla eftermiddagar, fom, på gränsen mel: lan högsommaren och höften, få ofta förekomma oh i aldrig få litet poetiska finnen wacka en fänsta af fabbatsfrid öfwer och ; uti alt. Jag will wisst icke påstå att jag någonsin hört till de swärmiska naturernas antal; men jag nekar ej, att jag just denna afton kande mig mera än wanliat mellankolisk. Att fordrifwa denna! mellankoli, proponerade jag min reskamrat en spatserfard upp på den markwardiga Nipan i Sollefteå-dalen. Wi tände wåra cigarrer och woro snart på fvetfen af den egen: domliga jordformationen. För den händelsen att dessa mina anteckningar skulle falla under någons ögon som ej sett denna kuriösa höjd, i Sollefteå gemenligen kallad Borgen, will jag med några ord soka åskådliggöra densamma. Uti den hwitskummande forss, fom genomskaär djupaste fänk ningen af den romantista Sollefteå dalen, uppreser fig wid def nedre lopp denna jordhojd, en utskärning af elfwen närmare födra stranden. Den har, från denna strand sedd, nära nog stapnaden af en snedt stympad fon, är wid basen cirka 130 fot bred oh afsmalnar emot toppen till en utstrackning af mid pass 40 a 45 fot. Def höjd, är, will jag minnas, omkring 80 fot. Sodra sidan är bekladd med en swag gräsmatta, den norra med barr: och loftran, här och der twärt utfjutande ur deler: blandade sandlagren och hängande fina smaragdgröna lockar dj: wer den wid def fot brusande Hallstaforssen. Sjelfwa toppen