Norrländska Korrespondenten – 18 december 1861, sida 3

— Nu will det blifwe noget of! — Lät nu fe att du är artig, fom wanligt, mot damerna, få funna afwen wi hoppas få en släng af brolloppsslefwen. — War lugn min far! jag will göra mitt basta! Ob, artigt wandande oss till en del af det nyss på platån upphunna sallskapet, helsade wi och erbjodo armen ät hwar fin uppåt stretande dam. Med något krus upptogs mår Uppmärt: samhet mycket wäl och förbindliga leenden och blyga, men män: liga, öganfat belönade wår installsamma ridderlighet. Denna lilla artighet blef afwen intradeskortet i deras muntra flod. Wi inbjodos af en utaf tärno na att med dem intaga kaffe od) sedan detta war erpedieradt, bjdd en kavaljer konjac, eller liker med söljande ord: — Får det lef wara en blöt (tiför) eller en tör? konjac? — Cacker, jen tror mi helt ta en tör! Som danska kungen — inföll en annan ung man, der wid l?tande of meta att detta okanda uttryck redan hunnit att bli bekant i Sollefteå. Under gladtigt samsprak oh vira viruetter af famäl faval. jerer som damer flog timma efter timma bort på tinnarne af Borgen oc Augustiqwållen med fitt gudomligt wackra månsken sankte fig smaningom ofwer Soleftea:dalen. Sallskapet stod på wag att lagga sista öfwerlefwan af den rikliga förfriskningen ner i en korg och amnade just antrada återfarden till Drollops: garden, då den af slickorna, fom jag wid uppstigandet hade er: bjudit min hjelp och som lange setat på platåns norra kant. sysselsatt med att sonderplocka bladen på en bundt prestkragar, fom hwilade på hennes End, hasiigt gaf till ett anskri och för: tade baklanges utfor nipans norra waga, hwars öfwersta fand: lager hade rasat under henne. Situationen war betanklig, ty nivwäggen war åtminstone 20 alnar nära nog locrat och mid def fot hotades hon att fönderflitas i det forto kade gran: och biorksnaret. Zemmerrop och radtoshet intogo dem fom itodo awar,