Norrländska Korrespondenten – 18 december 1861, sida 2

lilla Budde på alla kuaffepannor i Sweriges rike, om det folle honom in! Pappa rynkade ögonbrynen, men teg, hwaraf jag slutade att mamma hade rätt. Jag sick emellertid dagligen höra att pappa och mamma hade råd, jag tror att låta mig rita Ludde på både sol oh måne, om jag rätt upp; och af det dagliga idisslandet af detta har råd, tog mitt barnsliga sinne ett allt: för djupt intryck. Jag wärte upp, sattes i Clara skola, hade pengar fom gras, mar odygdig od oforskamd fom fynden, an: nerstedtades af lärarne och fick pengar oc konfekt af mamma, drogs allt djupare in i lidelsernas schylla och charybdis oc mar ändtligen, wid 18 års ålder, en fullkomlig dagdrifware med wackra fläder, dåliga seder och inga kunskaper. Jag sattes nu på ett handelskontor. Det bar fig ej. Min principal berömde min wackra piktur, men afskydde min moral och afskedade mig på tredje weckan. Pappa brummade fom en björn, men mam: ma kuttrade fom en turturdufwa och smekte mig famt tillade: tröfta dig lilla Budde och tacka Gud att pappa och mamma ha räd att låta dig föra ett komfortabelt lif, utan att hänga öfver den pösmunfen, grosshandlarens, pulpet. Här har du en liten hjelp i din Handfbasfa! Så flögo nägra är bort. Så dog min mor od) dermed war det förbi med mina fasfaförtärknin: gar. Men nöjena winkade. Jag skuldsatte mig; min far löfte in mina forbindelser; jag utfärdade nya; han inlöfte afwen dessa, od) äter utfärdade jag nya. Då brast hans tålamod och han för: klarade, att han för mig ite betalte en witten mer. Då stod jag der, fom Märtha Hägg, på 40 famnars djup. Hwad sulle jag taga mig till? Grafwa orkade jag ide, tiaga blygdes jag. Proper och till och med sprättaktig höll jag mig dock, tack ware sota pappas kredit. Jag mar nu få längt kommen att jag en: dast tänkte på att snart få arfwa. Jag byggde mina förhopp: ningar på min fars graffulle od) fefde fom war dag warit den sista. Ändtligen syntes jag räddad. En afton akte jag med nägra