Norrländska Korrespondenten – 14 december 1861, sida 3

mar, som han wäntat att snart se förwerkligade, hade för alltid blåst bort. Det war också ide med de wäl: willigaste känslor fom han emottog den lilla Jutska prestdottern. — Hon ser rätt bra ut, men har icke mycket in: nehåll; i tal och wäsen förekommer hon temligen generad; jag fan ide förstå, att ide William hade större pretentioner med hänseende till uppfostran och talanger, men hwad skall man säga: menniskans wilja är hennes himmelrike. — Så utföll öfwerstens omdöme, och då han i en widsträckt krets war orakel, blef det också omdömet i hela denna krets; dock med ett enda undantag: hans egen dotter, lilla Pauline, fom förklarade den nya Eusinen wara wacker och god framför någon annan. Och dagarne gingo; Emil erhöll plats fom adjunkt, och få fom också han bort. Margretha fick fe allt hwad fom fanns att fe i hufwudstaden; de gjorde tillställningar och blefwo bjudna bort. De präitktigaste toiletter woro ide för dyrbara till henne; han önskade, ja fordrade, att hon skulle glänsa i det affeendet. Huru gerna ffulle Hon ide welat haft det mera tarfligt; all denna prakt få att säga brände henne, men hon wille ogerna göra inwändningar, af fruktan för att göra honom ledsen. Margretha fade en gång likwäl: ö — Får jag ide wara utan den här dinefiffa shawlen och gifwa penningarne åt de fattiga? — Du får ge bort så mycket penningar du will; det är behagligt att göra andra lyckliga när man fjelf är det; wen shawlen skall du ha alla fall. (Forts.)