Norrländska Korrespondenten – 14 december 1861, sida 3

war dukadt för dem ensamma, och såg lar, ägg, hummer, fall kyckling, salater och bakelser, förlorade hon alldeles aptiten. William deremot tog bra för fig. — Man fan lefwa rätt godt här i Köpenhamn, fade han; och dot kan jag försäkra, att intet af allt detta smakar mig få bra fom ditt hembakade fhwetebröd i prestgården. Efter slutad måltid tog Margaretha på fig sin swarta sidenmantilj och den nya halmhatten. Jnger förklarade att man icke kunde se något skönare. — Skola wi så gå, William? Han mönstrade hennes yttre och log. — Jag är werkligen enfaldig, fom ide tänkt derpå, sade han. Du kan inte gå ut med den der klumpiga hatten och den der swarta pjesen; de äro alldeles obrukliga. Min söta wän, tag icke illa upp, men ditt ansigte och din figur anstår en annan paryr. Det war med en suck hon tog af sig och med en dito som hon påtog sig den dyrbara shawlen och den lätta, fina hatten, fom genast hemtades utifrån ftaden. Hade hon wäl fommit på fin rätta plats? — Nu fer du ut fom en engel, fade han och lade hennes arm i sin; betjenten slog upp dörrarna, och så gingo de ut för att promenera och göra visiter. Williams närmaste slägting war en kusin till hans aflidne fader. Öfwerste Höeg war enkling med en enda dotter, en rätt intagande flicka om sexton år. Öfwersten war en bra officer, en bra menniska, men framförallt en öm fader; han hade tagit fig mycket af William och ledt den tidigt fader och moderlöse gossens uppfostran; han höll mycket af Honom och hade hoppats att ännu innerligare band skulle förena vem. Underrättelsen om Williams förlofning war få ledes ett streck öfwer hans förwäntningar: de dröm