Norrländska Korrespondenten – 14 december 1861, sida 2

— Här i denna gata bo wi, sade William, och den lycka som strålade från hans ansigte meddelade sig till hans unga hustru. Jnger såg sig om åt alla sidor, hon såg upp åt och ned åt de höga husen, det war rent förwånande; konsulns nya gård i staden derhemma skulle knappt synas här; och sjelf kände hon sig så liten. William ringde, porten öppnades, men af hwem? Jnger wände hufwudet åt alla sidor, men kunde icke upptäcka någon; der fanns ingen, det war för kuriöst, nästan hemskt, något snarligt hexeri. Trappan war ljus, bred och beqwäm; uppe wid ingången till andra wåningen stod en ståtlig betjent i rikt livre och slog upp dubbeldörrarna på wid gafwel. Detta war icke behagligt för Margretha; hon hade hoppats att de icke skulle ha någon betjent; men det kunde wäl icke wara annorlunda. Den unge äkta mannen skyndade att taga af henne ytterplaggen ute i entreen, han war helt otålig efter att wifa henne omfring. — Se här är sällskapsrummet, behagar det dig? Här är dagliga rummet, och här är matsalen. Det war tre stora och höga rum; möbleringen förekom Margretha att wara alldeles utomordentligt lysande; skulle dessa praktfulla salar — så syntes de henne, — werkligen komma att blifwa hennes hem, skulle hon kunna finna sig hemmastadd här? Han hade ju ide welat inrätta deras hus på stor fot, tal lade han då ide detta storartadt? Det war Helt anz norlunda än hon hade tänkt fig vet, och doc, Huru skönt och smakfullt hade han ide ordnat allt för Hhens nes skull, hon måste ju wara tacksam oc känna fig lycklig. Oh hon såg på bysterna, taflorna, de prakt fulla förgyllda speglarna med fina marmorkonsoler,