Norrländska Korrespondenten – 11 december 1861, sida 3

hattask på knäet och tårar i ögonen bredwid Jeppe tusk; bv stulle snart resa, ifall ve wille komma tids nog till ångfartyget; koffertar och kistor hade blifwit sända i förwäg med den gamla. Unga frun tog farwäl med dem alla, en, twå, tre gånger: längst dröjde hon dock i fadrens armar. Fru Koll grät rätt hjertat; hon glömde rent af all sin klokhet och hwistade: Jag skall nog ha öfwerseende med Sophie, och det war det käraste hon kunde säga Margretha wid afskedet. Allt husets folk stodo rundtomkring wagnen: hon rädte hwar och en särskildt handen; sedan lyfte WWilliam henne upp på wagnen: Jeppe klatschade med pi stan; Hettor tjöt ämlligt, liksom hade han en aning om, att hon, fom så ofta flappat honom, löst honom från kedjan och gifwit honom få månget godt mål, nu slulle resa bort för att icke mera komma tillbata. — Lycka och wälgång! ropades efter dem; wagnen rullade bort i ilande fart: hon nickade farwäl åt wägar och stigar, åt träd och hus, åt byn och kyrkan. Utanför qwarnen stod Jngers familj och wintade och helsage, men det afskedet war likwäl ide få tungt. ÅÄngfartyget gaf ett så sällsamt liud ifrån sig; vet ryste i lilla Inger; det war, fom ett qwäfdt wrålande, och få steg ven swarta röten i wädret, hjulen plaskade, det war riktigt fasligt, och lilla Jnger tänkte att det skulle taga ett slut med förskräckelse. Det war en dimmig och råkall morgon; William swepte fin unga hustru tätt in i kappan, så satte han sig ned och såg på henne. Hwad jag gladt mig åt detta ögonblick, denna resa till wårt hem, och litwäl, nu när det blifwit werklighet, förefaller mig denna tusen gånger bättre än föreställningen. s Forftsi