Norrländska Korrespondenten – 11 december 1861, sida 3

san; den förre förklarade det ha warit en dryg tid, men nu war den också lyckliat förbi, och hans öppna och wackra ansigte strålade af lycka. Bröllopsdagen war wädret wackert och warmt; emellanåt kom wäl en liten regnskur, men det war fom det skulle wara, fade de gamla i byn, det regnade auld i brudens krona. En rätt intagande brud war det, så from och blid såg hon ut, få lycklig och dock få upprörd. Brudgaummen strålade af glädje; men under wigseln blef han mycket allwarsam, ja han grät till och med. Allt folk i trakten woro festligt klädda i kyrkan, och det fanns icke en, det kan man säga med wisshet, som icke önskade henne lycka. Wägen war beströdd med blommor och grönt: byns ungdom hade gjort sitt bästa; ja, der fanns till och med en äreport med en ftor flagg öfwerst, wid inkörseln till kyrkan. Baronens från Bögedahl woro med i kyrkan; de unga baronessorna woro brudtärnor; den ena hade bundit myrtenkransen, den andra hade broderat nägduken. Prestfrun tackade dem få mycket i wäl walda ordalag och gjorde många komplimenter; men derunder kunde hon icke låta bli att noga betrakta dem och för sig sjelf anmärka, att de woro långt ifrån så wackra och ide heller hade en få klok moder fom Margretha, och att det derföre kunde wara twifwelaktigt om be, trots börd och rikedom, skulle tomma att göra ett så godt parti fom hennes dotter; och denna tanke ökade hennes wänlighet och gjorde hennes fmåleende ännu huldrikare. DÅ dagen grydde höll den nya med de brunaför, redan utanför dörren; lilla Jnger fatt med fin