Norrländska Korrespondenten – 11 december 1861, sida 2

genast till England för att ordna mina affärer; och i Maj kommer jag för att hemta min brud. — Om Gud mill, swarade hon och smålog uns der kårar. Det mar temligen tomt och forgliat för henne efter hans afresa, men det mar en friff natur, ide öfwerspänd eller sjukligt känslosam, och skiljsmessan skulle ju dessutom icke blifwa så lång; hon skulle jemt få bref, och Gud skulle nog bewara honom och föra honom tillbaka till henne; och så torkade hon bort sina tårar och började åter att tänka på de andra. Och tiden gick; många och långa bref flögo fram och tillbaka; bladen föllo af träden; dagarne blefwo korta, aftnarne långa, och alla händer i prestgården hade brådtom att sy på utstyrseln. Sophie beredde sig till sin konfirmation, och Margretha lärde henne hushållningen; men hon war något glömsk och flyktig af fig, och systern tänkte många gånger med bektyms mer på de obehagligheter Sophie skulle bli utsatt för, då hon icke kunde fylla hennes plats. Margretha hade icke den fåfängan att wilja blifwa saknad och ihågkommen som oersättlig. — Tag ev riktigt of henne, fade hon till Stina och Sissa, stugpigan och kökspigan, oh de lofwade det af hela sitt hjerta; hwad skulle de ide ha lofwat mamfell Margretha. Det war mörkt och kallt utanföre; det blåste och snöade; men i det dagliga rummet i prestgården mar det få warmt och få ljust, åtminstone få långt skenet nådde af twenne hemstöpta talgljus i blankpolerade stakar. Synålarne flögo upp och ner, stickstrumporna fram och tillbaka; mycket talades der icke, men en hwar följde sina tankar och luftslott. Margrethas wände sig kring det hem, som Williams kärlek skulle bereda