Norrländska Korrespondenten – 7 december 1861, sida 3

Margretha flydde åter undan sällskapet, Hon Tar stade sig på knä och tackade Gud af sin själs inners sta; huru lyckjaligt att ha rätt att sullt Hälla af hos nom! måtte hon nu blott wara i stånd att göra honom lycklig! Och han fom och tog hennes hand, drif wen af samma tanke. Gyifwe Gud att jag måtte kunna göra dig lycklig, min älskare flicka! Margretha, din fader är en mirts wärdig man, jag har ännu aldrig känt få myten wördnad för någon menniska. Nyss, vå han talade med mig, war jag nära deran att afstå från dia; jag kände ju tyrligt att jag ide war dig wärdig, att jag borde trätt tillbaka, men jag förmådde vet ide öfwer mig; det hade warit att rycka hjertat ur mitt bröst, och det fan man icke begära af en menniska. Het hare också warit stor fynd mot mig fate hon; och få satte ve fia ned tilljammans och talade om te förflutua dagarnes sorg och oro och om nuets och framtitens lycka. Prestfrun fatt ännu på fin trädftubbe och ftidade, efter utseendet lika lugn, men i sjelfwa werket war hon det icke. Hon hade, som wi weta, i hög grad sinne för ordning, nästan ända till pedanteri, och det pinade henne i hög grad att se Sophics owana hin der rifwa omkring i matkorgen för att finna kaffe bönorna. Sådana obehag ffulle hon ju få många af dagligen, när Mararetha lemnat vem; ja, det har fina skuggsivor att få äldsta dottern bortgift, äfwen när hon gör ett rikt parti. Du stkrynilar vuken, lilla Sophie; sockret faller ur struten; du tappade en thesked, — nej det här fan jag ide hålla ut med! DIÅh jag håller ide heller ut dermed, fade Eophie, fom häraf blef än mer konfys, grätfärdig; om