åt te studier, fom man känner håg för. Och Emil tänkte på, huru lyckliga han ech fadren skulle warit om ret warit fallet med dem. Dm jaa också ite är något, fare William sakta, få hoppas jag till Gud, att jag skall bli en bra äkta man.. Nå, ja ja då, jag fer nog att ni båda hållen in: nerligt af hwarandra; ni tyckens mig wara twå barn, men twå goda barn, och derföre hoppas jag att Here ren skall taga fig af er och skänka er fin rita milfig: nelse, liksom jag nu ger er min. Han flöt rem i fina armar; alla tre woro de djupt rörda. Sedan fom ordninaen fill modren, hon tycktes alldeles öfwerwäldiaad af fina känslor; vet Hade kommit få märkwärdiat Sfwerraffandre. Men i sitt hjerta tänkte hon: Det kunna de tacka mig för. DHet hade aldria fallit mia in, fare Emil fritt och öppet, ott du funde fatta tycke för Mararetha, du på hwilken de sörnämsta Köpenhamnifa ffönhes ter icke gjort något intryck. Jag hade alltid tänkt mig henne som en anspråkslös presthustru; men en kärare swåger skulle jag aldrig kunnat få. De små jublade och flögo den nye brodren om halsen; Jeppe kusk skrapade med foten och gratulerade, ja, kunde till slut icke låta bli att ropa hurra, så att det dänade i skonen. Jag skall nog koka kaffet, hwiskade lilla Sophie; vet är bäst att jag öfwar mig i tin, vå mi snart skola mista vig, Mararetha. Men vet fan jag säga dig, syster, att straxt första aftoneu de kommo tänkte jag att det wisst skulle bli ett par af er båda; men du får icke säga det till någon, annars raljera de med mig derför från bittida till sent.