Norrländska Korrespondenten – 7 december 1861, sida 3

ändå Mamma wille wända sig om och ide fe Hit, få skulle vet gå af sig fjelft. Unctligen war kaffet färdigt, och sällskapet slog sig ned i gräset kring den rena duken; det smakade alla förträffligt, med undantag af Margretha, som icke förmåtde förtära något för sinnesrörelse, samt modren, som fann att ingentina stod som det borde stå, att kaffet kokat för länge och att Sophie war en liten obehändig flicka, som till på köpet war litet näswis. X morgon fan jag icke resa, sade William. Detta såg icke ut att wara i Emils smak; men presten förklarade, att det wäl wore lämpligast att nu uppffjuta resan i åtta bagar, och derwid blef det. Om aftonen, då de skulle resa hem, satte sig William utan omständiaheter upp på den gamla wagnen; och han fare för Margretha, att han trodde ret hennes moder egentligen ide tyckte om honom och att ban få smått misstänkte att hon hade warit emot partiet. vRu har jag då lof att wara hes dig, fade han nästa morgon då han fom i köket, der hon stod ifrigt sysselsatt med att baka hwetebröret. Men du har för mycket att sköta, min egen flicka, Gud ske lof att jag kan ge dig bättre dagar, du kan få sull tid att läsa, fom du tycker så mycket om; och engelska will jag sjelf lira dig, det är jag lika hemma i fom i danska, det skall bli herrligt! — Du skall ha ett ut: märtt piano. En kammarjunafru sår du också ha, — nej inga inwändningar, min söta wän, det är alldeles nödwändigt. För öfriat skall vu ide derföre tro att jag ämnar inrätta wårt hus på en stor fot; wisst ide, ty fer tu, om man tar till för stort, få förflå penningarna aldrig. (Forts.)