Norrländska Korrespondenten – 4 december 1861, sida 3

bredwid henne; men han sjelf war alltför upprörd för att bemärta hennes sinnesförfattning. — Jag måste nödwändigt tala med er, fröken Koll, jag tan ide längre hålla ut. Nu skall jag resa i morgon, Yeargretha, och ni har icke Haft ett trör stande ord för mig, oaktadt jag lidit få mycket och eattadt ni annars är få god. — Det är ändå ej rätt af er, att få plötsligt draga er tillbaka, få helt och hållet afwisa mig, utan ett ord till förklaring. Förstå mig rätt, — jag är ide nog inbilst att funna blifwa förtörnad öfwer att ni ide mill wälja mia; twärtom, hurn tungt det är för mig, fan jag wäl fatta det; men jag fan ide fatta, att ni, fom är få god mot alla andra, til och med mot de osjäliga djuren, att ut ide har ett tröstande ord, en wänliig blid för mig; men ni har warit fall och hård; — ni tunte ändå tröstat mig fom en god och öm syster, ni lunde ju stonsamt och mildt låtit mig förstå, att ni ide mille blifwa min maka, — äv det ide få? Hon började åter gråta och kände fig dock fnas vare böjd att le, få förwirrad, så obeskrifligt lycklig tänte hon sig. — Sunde ni ide det, Margretha? — Ni har ju aldrig bedt mia derom, hwiskade hon fatta, men han hörde vet dot; han såg forffande på henne, och hoppet lågade åter upp i hang blid. — Store Gud! skulle jag ha misstagit mig? Margretha, nu ber jag er derom! Utan twekan räckte hon bonom sin hand; han jod som förwandlad inför henne, strålande of lyda. — Gud mälsigne dig, älstare frida, sare han, tag min arm, — denna lilla hand är säledes min, du orager ven ide bort, — o jag är näfton alltför lycklig! (Forts.)