moder märkte vet rätt wäl, oc få smälog hon fint, som wille hon säga: Det går nog. Dagarne förflöto helt olika mot den förfta ti den af de båda unga männens wistande i preftadrden; Margretha, fom ändå ide jemt kunde hålla fia undan och fom nu kände sig generad och illa till mods i Williams sällskap, längtade blott efter deras afresa. Hwarföre kunde hon ide wara fom annars? Hon war riktigt ond på sig sjelf; hon sade sig sjelf att hon war dum och besynnerlig, men det blef icke bättre för det. Dagen före deras afresa satt hela familjen tillsammans kring frukostbordet; alla woro glada och upprymda med undantag af den främmande och Mars gretha; men ingen syntes bemärka det. — Nu har herr Höea fett alla wackra punkter häromkring, inföll fru Koll; sast nej, på skogsbacken med källan och ten wackra utsigten har ni ide warit; det war ledsamt. Det war att kasta en gnista i en krutfjerding: prestfrun wisste nog hwad hon sade. — Men det är ju ite för sent ännu, inföll Sophie lifligt, wi kunde ju föra dit i dag. — Ack ja mamma, mamma, du är få snäll, få snäll, ropade alla barnen på en gång. Andtligen lät mamma öfwertala fig; Margretha fick packa in allt fom behöfdes; och då man ätit middag blefwo twå wagnar, den gamla och den nya, fom de kallades, dragna fram. Ehuru William många gånger hellre skulle welat åka på den gamla, twangs han doc med största höflighet att taga platå på den nya med presten och orestfrun. — Jag stulle aldrig funna gå in på att låta