på den främmandes knä, medan lilla Minna, fom an nars war få blyg, helt ogeneradt fatt på hans arm och med fina små knubbiga händer djerft huserade med hans yfwiga lockar. — Det är präktiga barn, den lilla flickan liknar er; hon och jag äro redan de bästa wänner, sade han i det ban swingade henne höat upp luften. i Solen hare nyss stigit upp dagen derpå, då Mars : gretha helt tyst smög fia ned i trädgården med en korg på armen och en knif i handens bon mille taga I upp sparris i god tid och wid frukosten öfwerraska Emil med hans favoriträtt. Det dröjte emellertid icke rätt länge innan hon hörde steg, och då hon såg sig tillbaka, stod hennes herr broder inswept i sin morgonrock och med pipan i munnen tätt bredwid henne, en werklig bild af ett gemytligt men tanfes fyldt sinneslumgn, medan hand män, en ljus fom marrock med stråhatt och cigarr, der han höll fig nå: got litet i bakarunden, framställde en mindre grund: lig men mera lätt och lycklig personlighet. Margretha war wan wid, att Emil då han war hemma under ferierna följde henne öfwerallt; det för reföll henne derföre icke som nägonting owanligt att de stodo jemte henne, medan hon bredde smörgåsar, och derunder begagnade tiden att förtära grärdan af ett fot fur mjölk. Samtalet flöt med lätthet; Miargretha hade mycket att fråga om, de mycket att berätta. Emil på sitt lugna wis, William med öfiwverströmmande lif och munterhet. Tbheatern, litteraturen, sällskapslifwet, allt gaf ämnen: hans omdömen woro kanske något ytliga, men den unga flickan fann alltsammans ytterst underhållande, och det bästa war att i allt skymtade ett godt hjerta fram. Det blef lif och rörelse i prestgården: den gamle