Norrländska Korrespondenten – 30 november 1861, sida 2

fast, sticka strumpor gjorde hon, till stora och små; och det skulle Margretha icke heller ha kunnat med: hinna. Flera gånger om dagen aid den lilla, alltid fina och prydliga frun omkring i sitt hus och infpefterade, om allt war fom det borde wara; och då, we den försumlige! Åndtligen war Emils rum stäldt i ordning; uns ter spegeln stod på den blanka kommoden ett glas med wackra wilda blommor och gräs, men alla utan doft, på det te ide skulle störa hang sömn. I ett hörn hängde en stor tobakspipa och en pung, som Margretha knutit och fom war fullstoppad med tobak: ty Emil bråddes på pappa och fann sig rätt wäl tillfreds först när han hade pipan i munnen. Hans far voritböcker woro ide glömda; den Kamla guitarren, på hwilken han fom pojfe hade qvintilerat, hängde på wäggen; metspöet stod i fin wrå; de hwita gare dinerna, fom nyss woro hängda upp, böljade fram och tillbaka i vet öppna fönstret; det hela war få proc pert, luftigt och trefligt; den unga flickan kastade ännu en belåten blick omtring i rummet och skyndade derpå in i fin egen lilla kammare. Det war redan lånat livet på dagen; han kunde snart wara här, och Mars gretha skulle ändå wilja först ha putfat fig sjelf en smula. Hon war icke fåfäna, men när hon stod der frames för spegeln och flätade sitt tjocka, glänsande, ljusbruna hår, tänkte hon på, att det ändå skulle wara roligt om Emil funne att hon wuxit till fig och blifwit wacker. Den klara ljusblå klädningen togs på tillika med det anspråkslösa swarta sidenförklädet, så war hon färdig och smög sig sakta ur huset: Emil pli gade alltid att låta wagnen hålla och gå förut, för att öfwerraska dem: nu mille hon möta honom. Hon war få glad, hon såg efter de små fåglarna som flögo få högt upp i luften och till flutföefrmunn för blicken, — ja, det war herrliat att resa, och m skulle ju Emil resa; den som ändå finge följa med men på sätt och wis följer jag nu med honom, tänt: hon, jag får ju fe allt, om också blott på andra hand genom hans bref. Då Margretha gått ett temligen långt stycke fic bon med ens höra Emils kära, wällända röst; et ögonblick derefter stod hon ansigte mot ansigte fö honom. — Du gissade att jag skulle komma den här wä gen, min egen kära lilla Margretha, men låt mig vi! tigt fe på dig, — hwad du fer bra ut, och hwad blifwit stor! Men det är sannt, jag för med uu här en fär gäst; ja du fan wäl knappast fe honom ty gångstigen är få smal att jag nästan skymmer un van honom. Det är William Höeg; han fid med en: luft att följa mig ut; nu stadna wi här en tre wec kors tid. Margretha blef en smula haj då hon fick se der unge elegante herrn, som stod med hatten i hander och såg på henne öfwer brodrens axel; men hon fat tade sig snart, ty hon war alltför rättfram och na turlig att wara förlägen; dessutom såg han god oc wänlig ut, och gästfrihet war i hennes ögon en he Otwunget men med fin älskwärda qwinlighe räckte hon honom sin hand och tackade honom för der wänskap han bewisade Emil och derföre att han mill beföfa dem. Det war fom hade de länge känt hwarandra, oc det gjorde de också genom brodren. Mararetha had aldrig fett ett få lifsfristt och gladt lyckligt ansigte