Norrländska Korrespondenten – 27 november 1861, sida 2

låg endast åt hans älsklingsstudier, och det kostade honom mycken mörda att lösrycka fig derifrån. För öfrigt war han så god, hans hjerta så kärleksfullt, hans tro få stark, oh när han någon gång kunde flå fig lös ifrån alla wetenskapliga funderingar, war han i hög grad älskwärd, munter och glad nästan fom ett barn; ban kunde då med nöje och förwåning betrakta de manligafte ting, fom moro de idel nya, förmånande företeelfer. Men begagnade den gode preften ite rätt mycket fina ögon, få begagnade deremot hang hustru få myctet mera fina. Hon satt der efter utseendet helt lugnt med glasögon på den smala räsan och stickade, men tankarne woro icke få lugna, och ögonen spelade omkring åt alla Håll; intet undgick rem, ide ens att den lilla mjölkpigan stadnade bakom hasselbuskarna och pratade ett par ord, — de woro också temligen långa, — med mjölnarswennen, hennes säresta. — Hon skall minsann få höra af det! tänkte prestfrun; ja Gud wet huru det skulle gå med allt sammans, om iag icke tog mig deraf; och så såg hon på fin man med ett uttryd af öfwerlägsenbet. Hon — Men bwar fan Margretha blifma af? fade prestfrun i det hon såg fig om. — Hon kommer straxt, rapporterade lille Paul, som uppe i eken hade den widsträcktaste utsigten; jag tan fe henne i trädgården, nu öppnar hon grinden. Modren wände sin skarpa blick mot trädgården, hwarifrån den adertonåriga Margreta nu närmade sig. Det war en lång, smärt och wälwäxt flicka med sköna mörkblå ögon, helsans rosor på kinderna, det bjertligaste leende och den klangfullaste röst i tal som i stratt. Hon ilade lätt framåt gängstigen och swängde tunde öfwerhufwud icke förstå honom, hade aldrig förstått honom; språket, det war ju som det war, man funde uttrycka fig muntligen och skriftligen, göra fig begriplig för hwarann, det war ju hufwudsaken; huru bet warit för osägliga tider sedan och hur språket upp: stått, det kunde wara alldeles likgiltigt; och hon ber traktade sin man nästan som en menniska som har en liten skruf lös. Det oaktadt Höll hon af Honom; han med handen ett bref. — Länk bara, mamma, ropade hon, jag har fått bref från Emil, och han kommer snart Hit! Snart? — Ja nu ffall du bara höra! Hand män Billiam Höeg, fom du kommer ihåg att han få ofta be rättat om, den här unge mannen fom ärfde få myc: tet penningar efter fin engelska moder, har erbjudit honom allting fritt på en utrikes resa. År vet ide makalöst? Den käre Emil, hvad jag gläder mig åt att han skiljt fig ifrån fin examen! — Och nu äm nar han, mamma lilla, först göra ett besök här, ins nan han refer för att träffa fin män i Hamburg. Han kommer redan i morgon, i morgon! war en mycket god man, om han ocfå ide hade werldskunskap utan war fom ett barn i allt hwad han företog sig; hon deremot mar werldsklok, och det mar en Guds lycka att han fått henne till hustru, menade hon. Den unga flickan gjorde ett litet bopp oh sträckte ut fina wackra runda armar, fom om hon wille trycka hela werlden till sitt bröst. Modren såg belåten men likwäl eftertänksam ut; sticktrumpan hade fallit ned på knätt. Nå ja, genmälde bon flutligen, jag anser det också för en lycklig händelse; unga menniskor ha godt of att fe fig om; defutom fan han komma till att göra nyttiga bekantskaper; i alla fall blir det en öfr —