och förstört det wälstånd, i hwilket många ärs arbete och mödor hade försatt mig. Jag kunde hafwa wedergällt lika med lika och genom offentliggörandet af detta eländiga hämndbegär blottställt henne; men hon är qwinna, och för öfrigt tommer jag aldrig att träda inom skrankorna mot en dylik intrigant och himndgi: rig person. Walt uttalade de sista orden med få ädel ftolthet, att jag, fullkomliat öfwertygad om fanningen af allt hwad ban fade, nu betraktade grefwinnan med afsty. Wi åtsktiljdes såsom wänner. Kuappast war jag hemkommen, då jag fann ett bref från greswinnan, fom på det enträgnaste bad mig genast komma till fia. — Hon får wänta, tänkte jag och kastade bref wet på elden. Strax derefter ringde det. Grefwinnans fame marjungfru fom och bad att hon ffulle få underrätstelse om huru duellen aflupit. Jag skref några rader, hwari jag ej nämnde ett enda ord om den uteblifna duellen, utan fade i fort het, att jag kände mig illamående, men frampå aftonen skulle göra henne min uppwaktning. Brefwet war affattadt i kall ton, jag hate till och med stor owilja för att aflemna det. Efter en stund ringde det återigen. Denna gång font grefwinnan sjelf. Men huru fåg hon ut? Blek, förgråten inträdde hon i rummet och frågade med nästan skrikande röst: — År han död? Förwånad öfwer den häftighet, hwarmed hon utsalade dessa ord, och öfwer hennes utseende, war jag några ögonblick stum: men derefter swarade jag kallt: