Norrländska Korrespondenten – 23 november 1861, sida 2

han fällt tårar; men nu flög ett leende af glädje och lycka öfwer hans ansigte. Efter wi blifwit wänner berättade han, för att, såsom han sade, rättfärdiga sig inför mig, att han en fort tid älskat Charlotte; men då han sedermera i Tyskland lärt känna sin fru, hade han för denna kännt en helt annan och innerligare känsla än den, som i hans bröst blifwit uppwäckt för Charlotte. Men för att wara trogen sitt löfte hade han, fastän med blö dande hjerta, måst öfwergifwa Julia och begifwit fig tillbaka till Jtalien, då han erfor att Charlotte redan war förmäld med grefwen. Att ett rykte inför henne sagt osanning, hade Walt ej anat. Hans skaldestycken hade under hang bortowaro af hans wälmenande far blifwit utgifna från trycket, i afsigt att dermed öfwerraska sonen. Hwad det senare sammanträffandet med grefmwins nan wirkom, få hade det warit helt och hållet tillfälligt. Walt hade fig bekant att grefwen dött i utlan. tet, och han trodde att hans enka ännu wistades utomlands. Under detta samtal följde jag Walt hem, der jag blef wittne till en glädjefest, som firades af twenne lyckliga, och ywilken jag aldrig glömmer. Genom bref, fom Walt förewisade mig, öfwertygades jag ännu dte terligare att hans poemer blifvit utgifna honom omes tande. — Sag har aldrig försökt, fortfor han, att åter gälda det onda grefwinnan Andronikow gjort mig eller hämnas för det nedriga hat, Hwarmed hon förföljt mig. Huru giftiga än de pilar warit, med hwilka hon fårat min lyda, har jag dock endast mottagit dem med tyst förakt. Hennes lejda pennor och tjenare afwa undergräft mitt rykte, förlöjligat mitt arbete