Norrländska Korrespondenten – 23 november 1861, sida 2

— Wälan, pistoler, blef hans swar, hwarefter hau bugade sig och gick hem. Knappaft war jag hemkommen förrän jag med några rader underrättade grefwinnan om mitt fammanträffande med Walt, samt tillade, att emedan jag war säker skytt skulle duellens utgång blifwa otwifwelaktig, så mycket mer som jag hade den fördelen att få skjuta första skottet. Detta bref afsände jag på morgonen innan jag begaf mig till den lilla skogen. Jag hare sofwit ganska litet under natten, men måste till min blygd bekänna, att jag mer tänkt på belöningen för min tjenst än afsigten att taga lifwet af en familjfader. I Min wög förde förbi Walts boning, och jag såg honom stående i dörren, tagande afsked af fin fru, hwilken gråtande omfamnade honom och få ofta han wille gå, åter flöt honom till sitt bröst. Då warseblef han mig och tycktes medkela fin fru min närwaro. Hon såg upp och kastade till mig en blick som jag aldrig skall förgäta. Så full af sora och afsky, fom skulle hela hennes hjerta legat deri, träffade den mig och gjorde att jag för ett ögonblick stursade. Sedan slyndade jag derifrån liksom jag tvelat undfly mitt samwete, tt) detta hade uppwaknat mid blickarne af Fru Walts sköna och sorgsna ögon. Några minuter derefter warseblef jag Walt följa mig. Jag wände mig om och gick rakt mot honom — mitt beslut war fattadt. — Hr Walt, sade jag, efter hwad jag nu sett kan och will jag ej fortsätta; jag tror ej på hjertlösheten hos en man, hwilken är få älskad fom ni. För: låter ni att jag förolämpat er? Walt skakade min hand. Afskedet från hustrun måtte förefallit honom mycket tungt, ty jag såg att.