Norrländska Korrespondenten – 16 november 1861, sida 3

bolifft leende för några ögonblick wanställa hennes drag. Straxt derefter war hon dock åter lugn och kall. Jag gick och återtom, kom allt oftare, och flutliaen gick jag dagligen till henne. Men mina tankar sysselsatte mig med henne och med de ftunder jag åter skulle få fe den tjusande; jag war i en feberyrfel, hwilken om den warade länge — jag förnam det — skulle göra mig wansinnig. Jag wille förwärfwa hennes kärlet, och fruktade dock för ven stund jag skulle erhålla den. Det mar i hennes wäsende något demoniskt, mot hwilket mitt förstånd arbetare, då deremot min fantasi fjettrades deraf. Allt i henne war eld.. hennes kärlek måste wara förtärande, hennes hat förintande. Jag kunde ej längre förblifwa i detta tillstånd. En morgon gick jag mycket bittida till henne, fajt Dbesluten att göra slut på min owisshet, att uppwakna ur feberdrömmen, det måtte lända till lycka eller olycka. Hon war få älskwärd och retande i fin morgon toilett, hon bjöd mig handen med en så kokett och hänförande blick, att jag kastade mig till hennes fötter och döljande mina glödande finder mid hennes bröst tillstod jag darrande min lärlek. Hon fade ej ett ord. Kallt såg hon ned på mig. Hennes mun drog sig ett ögonblick till det förra föraftliga och triumferande leendet. iksom ett kallt stål genomilade mig denna blid; jag kände mitt ansigte blekna. — Fantast! utropade hon slutligen leende, för att försona mig, ty hon såg att jag war djupt fårad af den blick hon gifwit mig. Ni är ännn mycket ung, Emmo, sade hon sedan efter en kort paus. Om ni wore äldre skulle jag hålla det för en komedi. Tacka mig för det jag will glömma ett ögonblick, som ni