— Läs den ännu en gång, uppmanade hon, sedan jag slutat. Men läs den högt. Jag läste, och då jag derefter såg upp woro ref: winnans ögon röda. Det syntes liksom smärta och wrede hos henne kämpat mot hwarandra, dock blott för en kort stund, hwarefter de sköna ögonen åter antogo den förra dystra, hemlighetsfulla glansen. — Mrcket skönt! utropade jag och tillslöt boken. — Och så sannt, yttrade hon bittert leende. Det måste wara en egen känsla, att kunna skrifwa en få dan sång. De sista orden uttalade hon med låg röst. — Wisserligen, swarade jag. En sådan sång arundas på en hög tänsla, hwilken blott är förenlig med en ädel natur. — Ni swärmar, yttrade hon med ett tankspridt leende; men ni är också ganska ung. — Hjertat, sade jag, föråldras endast genom sorger. — Men då sker det ganska hastigt .. och ofta hårdnar det innan man uppnått medelåldern, hwiskade hon för sig sjelf. — Och dock, inföll jag, glöder den gamla elden under askan. — Mycket sannt; men hwaraf wet ni det? — Man fer och hör det. — Om ni ej wore få ung, fade hon leende, få stulle jag wilja fråga om ni älskat olyckligt. — Hwem met, swarade jag, om jag ejaär nära deran. Med dessa ord uppsteg jag frågande: — Får jag återkomma? — Så ofta det behagar er, fade hon med ljuf röst. Men jag nästan förskräcktes då jag såg hennes blid genomborrande hwila på mig och ett nästan dia