Norrländska Korrespondenten – 13 november 1861, sida 3

— Ursäkta min direkta fråga, men jag tycker ej om att göra omwägar: hwarföre lemnade ni så fort theatern? Behagade icke pjesen er? — Jag skänkte den ej mycken uppmärksamhet, swarade jag djerft och sökte förtydliga mina ord med ett leende. Men då hon häråt ej gaf minsta upp: märksamhet och då jag fruktade att genom ett illa waldt smicker förstöra hwad jag redan wunnit, tillfos gade jag hastigt. i — Stycket är ej skrifwet ur hjertat: det liknar alla andra Otto Walts arbeten, det är alltför pros saiskt, alltför litet poetiskt. Frapperad af detta yttrande, hwilket alldeles ttydtes öfwerensstämma med hennes åsigt i saken, war hennes öga en minut så skarpt riktadt på mig, som om hon i mitt inre welat läsa bewekelsegrunden till mina ord; men jag egde tillräcklig förställningskonst att ide förråda mig. Huru jag fom på den idcen att klandra stycket, wet jag ej; men en dunkel känsla fade mig att detta klander stod i förbindelse med hennes förra triumferande leende, fom säkert ej utan orsak blifwit riktadt åt den bleke mannen på parterren. — Ni tyckes wara kännare, yttrade hon flyktigt, men såg på mig liksom inwäntade hon ett swar. — Ert omdöme, swarade jag, smickrar mig. Jag hoppas sjelf en gång kunna skapa något för scenen, men kan ännu ej tala af sakkännedom, utan endast till följe af min känsla. Det är möjligt att min kritik öfwer Otto Walt är förhastad. i Under det jag yttrade dessa ord betraktade jag henne skarpt. — Nej, ni har mycket rätt! afbröt hon mig med bitterhet. Hwart och ett af hans ord är ett hån mot poesien, allt är hyckleri. (Forts.)