Norrländska Korrespondenten – 13 november 1861, sida 3

— Jag blir er mycket förbunden, swarade hon med djup men ganska wälljudande röjt. Men, fort satte hon uppmärksamt, ni har ju sjelf ej något paraply. Ej bekymrande mig derom skyndade jag min wäg. Mitt sökande war likwäl förgäfwes: hwart jag får woro wagnarne upptagna. Fattande ett hastigt beslut sprang jag till mitt blott få steg derifrån belägna logis, hemtade mitt paraply och war tillbaka inom några minuter. Redan fruktade jag komma för sent, men hade lyckan träffa henne i korridoren. — Detta är det enda jag kan tillbjuda er, fade jag andtruten af det häftiga gåendet och wisade henne mitt paraply, det jag i brådskan glömt uppspänna till följe hwaraf jag war alldeles genommwåt af regnet. Tillåter ni mig ledsaga er tills ni funnit en wagn? — Er artighet, swarade hon, är af det slag, att iag wore oartig om jag afsloge den. Får jag anhålla om er arm? Jag räckte henne den, så blyg och lycklig som en ung student, hwilken skall föra sin professors fru till bordet, och hwaraf denna blygsamhet härledde sig wet jag icke, ty oaktadt jag endast war 22 år, war jag dock temligen dristig mot det täcka könet, och mer än en skön dam hade smickrat mig med att jag war en utmärkt hygglig gosse. Emellertid hade man sagt mig att jag såg betydligt yngre ut, och kanske det war till följe deraf damen nn wisade mig den godheten taga min arm, eller kanske war hon ej få tillgjordt byg fom mången annan, — nog af, jag war mer än ycklig. — Om jag ej tager fel, är ni samme herre fom fatt i logen, yttrade hon, oh då jag bejakade detta, fortfor damen,