En månad i Verona. Berättelse af Eugen Hermann. Öfwersättning. Det war midt i sommaren, och emedan man hade qwäfwande hetta war theatern ganska litet befsökt. Man gaf ett nytt skådespel af den så omtyckte poeten Otto Walt, hwilken på senare tiden tycktes wara för: följd af ett olyckligt öre, i det alla hang nyare arbes ten genom en obekant men sarkastist och träffande penna blifwit förlöjligade för publiken. Man mwågade numera ej ens uppföra hang äldsta komedier, ty ej fällan hände att dessa, som förut warit få omtydta, nu blefwo uthwisslade. Jcke desto mindre fortsatte Walt sitt skriftställeri för scenen, ty hans existens berodde af hans arbeten; och i dag hade direktionen, i trots af alla nederlag författaren på senare tiden lidit, wågat uppföra ett af honom uf flutavt ffådespel, hwilket man ansett för utmärkt oh hwarigenom man hoppades att han skulle återwinna publikens fordna ynnest. Men härledde det fig af det wackra wädret eller kanske deraf att Walt förlorat fin fordna popularitet? — nog af, theatern war, såsom jag nyss nämnt, nästan tom, och jag satt ensam i en loge, hwars första plats jag innehade, då strar efter skådespelets början en dam inträdde i logen. Jag uppsteg och satte mig på andra bänken, på det hon måtte få så mycket beqwämare plats, för hwilken uppmärksamhet hon tackade mig kallt och med en lätt bugning, men derefter till hälften wände mig ryggen, så att jag knappast kunde se hennes profil. Ett enda ögonblick hade emellertid warit tillräckligt att ej allenast hänrycka mig, men sätta mig i eld och lågor.