Norrländska Korrespondenten – 9 november 1861, sida 2

locket. Han fann swepningen i någon oordning, blom sterkransen war rubbad och blommorna hade fallit ur händerna; men den döda innehade samma ställning som förut. Han tog i hennes händer, hwilka woro kalla och få styfwa, att ej en finger kunde rubbas ur sitt läge, han lade fin hand på hennes panna, hwilken war kylig, fom hade den marit af metall. — Jag har misstagit mig, yttrade Han. Hon är tywärr dödens byte, hon har fått frid. Sägande detta lade han sina armar i kors öfwer bröstet och ställde sig för att ännu en gång betrakta det kalla, marmorhwita ansigtet. Under det han få stod fattades han af en id, ty hastigt steg han fram till fönstret, utslog en ruta, hwaraf han tog en glasskifwa, den han lade öfwer den dödas mun. Efter några minuter upptog han glaset och betraktade det, hwarefter han utropade: — Hon lefwer! Han kastade på sig rocken och skyndade Hem till Lindeshof efter doktorn. Några år woro förgångna. Silfwerstjerna Hade slutat fin lefnad och blifwit insatt i den gamla familj: grafwen wid Warneberga, friherrinnan hade bortflyttat, kapten Stålörn hade ärft en farbror och ranges rat fina affärer, och nya egare innehade Lindeshof. Genom att blindt följa sina lidelser hade en förut förståndig, lycklig och aktad man gjort sig föraktlig och störtat fig i olycka samt i i förtid slutat fina dagar. Men han gjorde ide allenast sig sjelf olycklig, han drog äfwen sorgens skyar öfwer en ädel makas lif. Han dog ömkad, men icke saknad och begråten. Men wi wilja wända oss bort från denna tafla och betrakta en annan.