Norrländska Korrespondenten – 2 november 1861, sida 2

winna er; få länge ni ej är en annans mata ffall han hoppas. Ni måste med en beslutsam Handling omintets göra hans förhoppningar i afseende på er. Ni måste gifta er. — Gifta mig? utropade Agnes Häftigt. — Ja, fortfor Stålörn med lugn, ni måste gifta er genast. — Och med hwem. — Ja, sannerligen jag det wet, swarade kaptenen mycket förbryllad wid denna enkla fråga. Men som sagdt: ni måste med ett universal medel bota Silfwerstjernas dårskap. Wore jag i en annan belägenhet och Yngre, få ... — Så ffulle ni erbjuda mig er hand? inföll Ag: nes och såg skalkaktigt på kaptenen. — Jd, sannerligen skulle jag det göra. Men le ej, flicka. Jcke af kärlek till er skulle jag begå en får ovan dårskap. Jag skulle endast göra det för att rädda wåra wänners lugn, för att kunna återföra lycka och sällhet inom denna familj, hos dessa menniskor, hwilka både ni och jag äro skyldiga så stor tacksamhet. Agnes såg wid dessa kaptenens ord honom i bgor nen, fattade hans hand och yttrade, under det twenne tårar föllo ned på deras händer: — Jag will ej le, kapten Stålörn. Jag är rörd öfwer er wänskap för Silfwerstjerna oh tant, och jag lofwar att taga ert råd i öfwerwägande. — Oh följa det? — Härpå kan jag ej gifwa er swar i afton. Res till Silfwerstjerna och förfök öfwertala Honom. — Men om det ej hjelper? — Så fig att jag är förlofwad. — Med hwem, fröken Agnes? Med hwem? — Med er eller hwem som helst. Sig blott