Norrländska Korrespondenten – 2 november 1861, sida 2

— Hwad skall jag säga? Kaptenen såg forskande på Agnes, hwarefter han frågade: — Gillar ni Silfwerstjernas handlingssätt? — Låtom oss lemna detta, yttrade Agnes. Wi äro alla så olyckliga. — Och just derföre skola wi tala derom. Ni älskar Silfwerstjerna; men har ni betänkt hwarthän denna kärlek skall leda? Ni fer att han ämnar be gära skiljsmessa från fin hustru, och jag känner fri herrinnan, hon skall gå in härpå. Silfwerstjerna ffall blifwa fri och derefter erbjuda er fin hand. Stall ni då emottaga denna hand? — O tyst, tyst! cke dessa förfärliga frågor. — Nej, Agnes, jag fan ej tystna. Ni måste swara mig. Jag säger ännu en gång att friherrinnan ffall gifwa Silfwerstjerna friheten, och att ni, om ni få will, derefter skall funna gifwa honom er hand. Men wägen till ert äktenskap med honom skall gå öfwer er bästa wäninnas, er wälgörarinnas graf. Agnes hade under dessa ord blifwit förfärligt blek. Nu reste hon sig häftigt och yttrade, under det hon allwarsamt såg på Stålörn: — SHwarföre dessa ord, dessa grufliga ord? Hwem tror ni att jag är? Har jag ej gifwit min bästa wän, har jag ej gifwit tant Aurore mitt hela förtroende — hon wet allt. Hon wet att jag alvrig skall tillhöra Silfwerstjerna. — Toad, flicka, för de orden. De hafwa mycket lugnat mig; men ännu återstår ett. — Wälan, tala! yttrade Agnes, och kaptenen fortfor: — Jag skall göra det och gifwa er ett råd. Så länge ni är frisk skall Silfwerstjerna göra allt för att