olika jordarter, samt målade dermed bättre än måne gen bymålare kan göra. — Och ni? frågade Agnes. — Äfwen jag har warit wallgosse, swarade Pros fessor Pettersson. — Och äfven ni har... 2 — Jag bar börjat min bana på samma sätt fom Hörberg började fin, men jag fan ej upphinna honom. Det skönaste jag målat är min madonna, swarade han leende och pekade på fin tafla. Nu inträdde en fort tystnad, hwilken afbröts af Agnes, fom frågade: — Ni anser således . . ? — Att ni bör fortsätta ert arbete. Ni blir ingen konstnär, och jag är det ej heller, fastän jag eqnat trettio år åt konsten. Men båda funna wi ju arbeta och alltmer närma oss målet. Efter dessa ord fortsatte professorn sitt arbete, och några dagar derefter hade Han på duken frame trollat en liten Kristuspilt, fom äfwen liknade Agnes, hwilket naturliatwis war mycket rigtigt, ty pilten skulle ju likna madonnan sin moder? Agnes å sin sida gjorde äfwen allt hwad hon kunde för att närma fig målet. Hon skulle kopiera ett bibliskt ftycde, Jsaks offrande, och om kopian ej liknade det original hon fått låna of professorn, få kunde man dock tydligen fe, att vet skulle wara något deråt. Det enda man wid hennes arbete hade kunnat anmärka war att fader Abraham fått ett anfigte rödt och lysande såsom en wälmående gammat föllarmä stares. ö 6. Brefwet. Man hade hunnit till wåren. Lilfwerstjerna, som