Norrländska Korrespondenten – 30 oktober 1861, sida 2

sköna elev warseblef han genast den rörelse, fom fyntes på hennes ansigte, samt yttrade: — Ni har warit olydiga, ni har fett taflan? — Ja, swarade Agnes skalkaktigt. Men Hwarför har ni walt mig till er madonna? — Hwarför skulle jag ej göra det? Ni är ett af de få fruntimer som wunnit min benndran, och det enda fom... Han fortsatte ej. — Ni beundrar min skicklighet, mina framsteg i de sköna konsterna, yttrade Agnes med samma falk aktiga leende som förut. — RMej, sannerligen jag det gör, ty ni har ej hunnit särdeles längt, och kommer, of; emellan sagdt, aldrig att förwärfwa en konstnärs namn. — Såå, det war en hård dom. — Men, fortfor profesforn, detta hindrar ej att ni för ert nöjes skull fan öfwa ev i målning få wäl som i andra sköna konster. — Men hwarför skulle jag ej funna blifwa wertlig konstnär? — Emedan ni ej har en medfödd... — Emedan jag ej är begåfwad med snillets gudaglans. — Så menade jag ide; jag wille blott säga, att ni ej Haft en medförd böjelse för målarekonsten. Jag anser att den aldrig kan blifwa konstnär, som ej Ye: ran i barndomen swärmat, ja brunnit för den konst, hwaråt han egnat sig. Tegner t. cr. skref mid sjn ärs ålder bättre vers un Böttiger gör nu, och Ber zelius brände i fin barndom böcker och kläder för att redan då förföta utröna kropparnes beståndsdelar. Hörberg såsom liten wallgosse uppsökte och blandade