Norrländska Korrespondenten – 30 oktober 1861, sida 2

mera förtrogna, och detta tycktes inwerka på den förres arbete. Professorn hade företagit sig att kopiera en herr: lig tafla, föreställande madonnan med barnet. På originaltaflan mar madonnan framställd såsom en mörk, sydlänsk skönhet; men på den tafla Pettersson nu målade började madonnan allt mer och mer likna Agnes: hon fick hennes ljufwa och förtjusande drag, gula lockiga hår och blå, swärmiska och klara ögon. Orsaken härtill mar troligtwis den sfköna flickans frän: viga närwaro under arbetet. Ofta nog upphörde pros fessorn med sitt arbete och dröjde med fin blid på henne, hwars skönhet gjorde få stort intryck på hor nom, att den från hans ögon genom handen öfwer: flyttades på duken. Professorn hade under några dagar ej tillåtit Agnes se sitt arbete; men en eftermiddag, innan han ännu uppkommit, inträdde hon och framgick till taflan samt stannade liksom förstenad, ty hwad hon såg slog henne med största förwåning. Hon såg sin egen bild, wisserligen icke lifslefwande, men förskönad, ja man kunde nästan säga förherrligad. Länge stod hon så, bemäktigad af en stark rö relse. Nu först insåg hon att professorn war en werklig konstnär och att endast en rilt begåfwad ande tunde utföra ett dylikt arbete. Hurn obetydlig tyckte hon sig ej nu wara i jemförelse med den werkliae konstnären. Penseln, som hon hade i sin hand, höll hon på att kasta bort; men i detsamma hörde hon Petterssons steg och hejdade sig samt satte sig hastigt wid sitt arbete. Professorn inträdde lugn och tankfull såsom man ligt; men wid den forskande blick han kastade på sin