Norrländska Korrespondenten – 26 oktober 1861, sida 3

brott war ett häftigt nysande, som tillika blef signalen för alla som befunno sig i dödsoffrets närhet att taga till flykten, ropande som de sprungo sin wäg: (Sud hjelpe vig!, och derifrån skulle seden j ferevmera ha fortplantat fig till wåra dagar. Det är likwäl ej swårt att wisa att denna förklaring på wälönskningens urz sprung är fullkomligt oriktig. Det aldraförsta ursprunget till denna sed gömmer sig långt in i den grå forne 0 och torde nu wara alldeles omöj: ligt att utforska; men wisst är att grefer och romare kände den, liksom den på ; träffas hos nästan alla folkslag, med hwilka äldre och nyare upptäckter gjort oss ber kanta. Redan hos Homerus påträffar man verser som häntyda derpå. Så yttrar Penelope till Cumens i 17:ve fången af Odysscen, då Telemak nyste medan hon talade: Hör du inte hur min son spår mig lycka? Klarare och tydligare talar likwäl Avi stoteles derom i fina Problemer, i hwilka han wisar fig såsom den äldste tände forskaren öfwer anledningen till denna fed. Hos de gamla aveferna war formen för lyckönskningen då någon nyste: 3eus hjelpe dig! Att detta bruk ockå war gängse hos romarne och att de lade stor fy derpå bewisar oss Plinius, då han i sin Historia naturalis berättar, huru kejsar Tiberius med fin strängaste onåd straffade hwar och en fom försummade att lyckönska honom då han nös. Ja, han befallte flutligen uttryckligen, att alla fom han mötte ffulle tillropa honom I denna lyckönskan äfwen när han war ute I och åkte, ifall han händelsewis nös i wagnen. En sed hwarwid de högststående fi stade ett få stort afseende skulle natur: ligtwis också fortplanta sig bland de lägre äklasserna, och på det att formen riktigt skulle iakttagas tillade romarne äfwen den nysandes namn. Det är intet twifwel underkastadt att. till grund för denna fed låg någon religiös ide, hwilken, såsom wanliaen är fallet, urartade till widskepelse. Derpå häntyda åtminstone några historiska de taljer från den tiden. NMär Åenophon frågade fina soldater, om de hellre wille fegt gifwa fig än hän ras oförrätterna, nös händelsewis en af dem oc) alla de andra bugade fig vgonblidligt för honom, emedan de trodde j j att gudomens wilja gaf fig tillkänna på detta fött. Sjelfwa Sokrates ansåg nysandet fom en sinligt förnimbar yttring af hans Genius. Att de gamla romarne och grekerna gingo ännu längre fer man i Ariftophaon0c8 Fåglar och i Ciceros De divinatione, deri nysandet uppgifmes fom ett augurium och en symbol. Afwen andra gamla författare tillägga nysandet en fer: skilt betydelse. Aristoteles anställer i sitt sjunde och nionde problem ordentliga medicinska och Ne. d-i... Y ov