— Hon står deruppe. — Hwar, mitt barn? — Der, ensam, på fartyget. — Hwad — det der fruntimret? — Ja, som jag nyss talade wid. Oc nu winkade Otilia till Agnes, fom nägra selunder senare emottogs af baronen. Silfwerstjerna hade ej på många år sett Agnes, ty då han lemnade fäderneslandet hade hon endast warit en 9-årig flicka, och fastän han efter fin hem komst wistats i hufwudstaden, ja till och med der hållit sitt sednaste bröllop, hade Han doc ej fett Agnes, fom just under bröllopstiden wistats hos fina födrerneflugtingar i Götheborg. Med förwåning och beundran betraktade han nu Agnes, och resultatet af denna betrattelse woro dessa tankar: Hon är andomlig, hon är en engel så wäl till förstånd som skönhet. Framkomna funno de friherrinnan och kapten Stålörn sig till mötes, och knappast hade Ålgnes fått se sin tant förr än hon skyndade sig ur wagnen och kastade sig i hennes armar. Agne föräldrar hade warit fattiga, och följatktligen war how det sjelf. Men hennes moster hade ställt så, att Agnes fått hwad mången rik och förnäm lita ej eger, nemligen en god uppfostran, och hon hade sjelf winlagt fis om att förwärfwa få mycket kunskaper fom möjligt, ty hon hade beslutat att såsom guvernant eller lärarinna i en skickskola sjelf förskaffa sig sin uttomst. Friherrinnans wänliga inbjudning hade wisserligen för närwarande ställt Ayned planer i balgrunden; men fom sagdt hon hade emellertid förskaffat fig mer kunskaper än flickor wanligtwis tillegna sig i pensionerna.