Novell af J. H. N—g. (Forts. fr. föreg. n:r.) Följande dagen, tå te båda makarne åter befunno fig ute på en promenad, yttrade friherrinnan: — Jag har nu öfwertänkt ditt förslag. — Redan? frågade baronen och såg glad på sin friherrinna. — Ja, blef swaret, och jag får tilllännagifwa, att jag befinner mig i samma läge som du. Afwen jag har en wäninna, som jag wille gifwa en tillflykt hos oss. Jag menar Agnes, som nu hunnit den ålder, att hon ej längre bör qwarblifwa i pensionen. Hon har ingen annan än mig att lita fig till. — Bra, min älffade Aurora, utropade Silfiverstjerna leende. Låtom oss göra godt mot dessa båda, som äro wårt hjerta så nära, låtom oss hittaga både Agnes och Stålörn. — Men har du besinnat, att din wän ännu är ung och ungefär wid din ålder samt att Agnes är en owanlig skönhet? — Oc) hwad fara ligger deri? — De kunde fatta kärlek till hwarandra, hwilket ingalunda wore bra för rem. Hwar å sin sida be höfde de i pekuniärt afseende göra ett bättre parti. — Du är, swarade Lilfwerstjerna, sjelfwa för sigtiaheten. Men låtom oss emellertid ej ännu sörja för Stålörns och Aanes böjelse för hwarandra: de ha ju ej fett hwarandra ännu. — Men jag anar bestämdt att någet inträffar.