Norrländska Korrespondenten – 19 oktober 1861, sida 3

frikostig, wälgörande, modig, ja tapper, få kunde wäl ej någon i werlden motstå honom. Det enda hwari han haft någon motgång, hade warit i kärleten till fin nuwarande friherrinna. Uppe födda nära hwarandra och jemnåriga, hade de för hwarandra fattat en lkärlek, fom dock till en början ej ledt till någon förbindelse dem emellan. Guftaf Silfwerstjerna hade, såsom wi nyss nämnt, blifwit af föräldrarne bortgift med ett äldre fruntimmer, och fröken Aurora hade blifwit nödgad gifwa sin hand till en ingalunda älskad men aktningswärd gubbe. Men äfwen i detta fall hade lyckan slutligen warit med baron Gustaf, ty då han återkom från fina refor fann han Aurora wara enka och ingick med henne ett giftermål, samt hade nu warit gift ett år. Hittills hade således allting gått efter hans änskan, och aldrig hade han rönt motstånd; men i dag blef han motsagd — just af sin älskade Aurora och i en fråga som låg honom så mycket om hjertat, ty den handlade om hans bäste wäns lycka. Han war fördenskull denna afton förtretad och otålig fam. tog den ena gången efter den andra pennan för att firifwa, men bortkastade den åter, emedan han ej kunde med fig sjelf öfwerenskomma om hwad han skulle ffrifwa. Emot sin hustrus önskan mille Han ej, och enligt hennes begäran funde han ej handla; orolig, såsom han war, skulle han skrifwa ett lugnt bref, men det war honom alldeles omöjligt. Det naturligaste han kunde göra, war att söka uppskof, hwilket han gjorde, i det han med få ord bad Stålörn om ur säkt att han ej i dag kunde fullständigt beswara hans bref. (derts) Forts.)