Men stilla frid herrskade i Hölö. En afton då Olof Hansson, liten Karin och lillAnna sutto tillsammans wid den enkla aftonwarden, inträdde prosten Scharff. Med ett hjertligt god afton! helsade han dem alla och fatte fig ned i den nötta farfarsstolen. — Barn, fade den gamle prestmannen efter en stunds tystnad och sedan han afslagit det wänliga till budet att deltaga i måltiden, barn, jag kommer till eder fom en gåfwobringare. Se här! och han lems nade Olof Hansson ett försegladt paket. — Utanskriften, fade emottagaren, är till mig. — Wågar jag spörja, fader proft, om j wet från hwem det kommer? — Jag fan deruppå swara både ja och nej. Men öppna det blott! — Genaft! Snart war omflaget borta och med ett utrop af förwånina betraktade alla en mängd af klingande guld mynt, fom rullade fram öfwer ekbordet. — Goda, fullwigtiga dukater, sade prosten med tännaresmin. Låt fe huru många de äro. — Semt hundrade. — En stor summa, sade Scharff betänksamt. Du är nu en rik man, min käre Olof Hansson. — Jag? Av detta guld mitt? — Det lemnades till mig of en okänd, aftonen före den dag då ryssarne landstego wid Staf. Han war äfwen den som omtalade för mig fiendens ankomist och rådde mig att modigt möta faran. Himlen wälsigne Honom derföre! — Underbart! Och ni har ingen aning om hwem det kunde wara? — Jag tror mig weta det. Men läs denna bref: sapp, som låg bland myntet.