Norrländska Korrespondenten – 9 oktober 1861, sida 3

gon planta, hwilken under andra tider twifwelsutan tommit i prostens samlingar, i stället för att mu obarme hertigt förstöras. Sorgsna aningar qwalde den andliges själ och hans hjerta klappade Häftigt mid tanfen på de kommande tiderna. — Fader i höjden, suckade Han andäktigt, huru skall wäl detta slutas? Stall du längre, o Herre, straffa oss? War barmhertig och förlåt oss hwad wi hafwa brutit, ty utan dig finnes ingen räddning! Gud! fortfor han andäktigt, skydda, wärna och be wara oss från alt ondt, aftorka wåra tårar. Hör mig, hör mig. Amen. Wid dessa ord släppte Johannes Scharff hästens tyglar och sammanknäppte händerna till en from bön. Ett prassel helt nära förde honom likwäl snart från hang andaktsfulla tankar. Han blickade omiring sig och warsnade en gestalt, som, inswept i en wid tappa, försigtigt närmade fig ur småskogen. Då den annalkande såg den andlige, stannade han en stund, tryckte hatten djupt ned i pannan, samt närmade sig derpå hastigt. — God afton, wän, sade Scharff, will ni mig något? — Sa, fade den tilltalade och hans röst ljöd doft, ni är ju lyrkoherde i församlingen? — Ja. i — (Sodt, tag då detta bref och detta paket. — Till hwem äro de? i — — Paletet är till en bonde wid namn Dlof Hansson, tänner ni honom? — Han är mitt socknebarn; men för närmar rande är han i Stockholm. so (Forts.)