Wid dessa ord dolde han anletet i sina händer och en krampaktig rysning skakade hang kropp. — We och förbannelse, mumlade han doft, hwilfen dåre är jag ej, fom efter få många år darrar wid hennes blotta namn! Att mitt skott endast lindrigt fårade henne wet jag och prisar Himlen derför. Det war iu ej henne jag wille träffa! Men denne Olof Hansson, som stal mitt lifs lyda, han skall få umgälla .. Bort med all wekhet! Mitt lif är belgadt åt hämnden och jag skall weta att fullgöra mitt kall. J morgon skall röda hanen fladdra på mina owänners boningar. Då skola de få fe att Jan Mu dersson ide är den, fom lärt fig att glömma oförrätter. Wid dessa ord reste han fia hastigt, swepte fappan omkring fig och skyndade framåt. Snart hade han hunnit målet för fin wandring — Olof Hanssons gård. Försigtigt närmade han fig och lyssnade. Allt war stilla, endast det enformiga ljudet af en spinnrock afbröt tystnaden. Men äfwen dennes furrande upphörde och nu klingade en mild och klar stämma, fom sjöng en aftonpsalm. Ofrimilligt spratt Jan Andersson till; han igenkände denna stämma, hwars ljud så ofta tjusat honom i fordna dagar, då han ännu wisste hwad kärlet war, Karin, Karin! mumlade han. Sången teg och mu ljöd en ren barns röjt, fom upprepade en bön om Guds beskydd för far der och moder, för alla fattiga och rita. — Nå, lilla Anna, fade modren wänligt, då bar net framsagt sitt amen, läs nu din andra bön jom jag lärde dig. — Hör fars owän, för Jan Andersson, fom sköt dig, fade flickan, ja den skall jag ej glömma! och Hon pad om frid och lyda för honom, lyssnaren, fom fun