Norrländska Korrespondenten – 9 oktober 1861, sida 2

widsträckta Järnaheden och der lägrat sig, i hopp att de der skulle få wara i fred, men största delen hade likwisst qwarstannat i hemmet. Prosten Scharff war outtröttlig med uppmuntrins gar till fina församlingsboer och wandrade, en fann apostel, från koja till koja för att intala mod och ståndaktighet. En wacker afton i Juli månad smög en gestalt med sakta steg fram på den skogsstig, fom slingrar sig till Hölö. Efter en stunds wandring stannade gestalten och lyssnade uppmärksamt. Den nedgående solens strålar gjöto ett magiskt skimmer öfwer nejden och qwällswinden susade få fridfullt i trädens top: par. Ett stilla lugn hwilade öfwerallt, det war fom om naturen hade hwiskat fin aftonbön, innan den skulle inslumra till nattens ro. Den ensamme wans draren nedsatte fig på en mosstäckt klippa, aftog en bredskyggig hatt och blickade tankfullt omkring sig. Anletet war wackert och manligt djerft, men pans nan, under hwilken ett par dunltla ögon framblirtrade, war fårad af djupa weck. Då den lätta fape pan som han bar, föll tillbaka, framblixtrade de stålbeslagna kolfwarne af ett par pistoler, som sntto i en kring lifwet spänd guldstickad lädergördel, wid hwilken äfwen ett kort swärd nedhängde. Drigten, fastän enlel, war prydlig och allt tycktes häntyda, att den obekante war en man af högre rang. — Huru mwälbekant är icke allt för mia här, hwistade han; hwarje träd, hwarje klippa tyckes mig wara en gammal wän. Här war min barndoms lekplats J den gamla hjörken derborta har jag klättrat många gånger och slumrat in i dess skugga. Här har jag drömt om lycka, om kärlek, om henne, om Karin!