Norrländska Korrespondenten – 9 oktober 1861, sida 2

ned i en båt, hwilken han raskt stötte från land. Med skälfwande händer grep han årorna och snart gungade den lätta farkosten på de mörka wågorna. Efter nå gra minuters fart reste han fig plötsligt. — Ligg der, ropade han wildt och slungade sitt gewär i djupet, ligg der, förrädiska wapen, som swek mig så grymt. Och nu fortfor han doft, farwäl med allt, fom jag älskat! Mitt öde Har nått fin fullbordan. Jag mill lemna detta land, för mig få förhatligt. Förbannelse deröfwer! Förbannelse! Wid des fa ord fattade han åter årorna och snart landade far: kosten wid Mörkö strandi År woro förswunna. Lejonet i norden, den store Hjeltekonungen, hade utandats fin sista suck mid Fre drikshall, och feghet och föräderi herrskade nu inom Sweriges landamären. Ryska galerer landade wid fäderneslandets kuster och barbarerna tecknade med blod, mordbrand och rån den wäg de togo. Blomstrande städer härjades och förwandlades till ruiner. Herrgårdar, byar, bruk, ja sjelfwa skogen antändes. Anförda af till största de len fega och odugliga anförare, gjorde krigsfolket nästan intet motstånd, utan drog fig oftast tillbaka, få snart fienden nalkades. Fåfängt erbjöd landtfolket på flera ftullen att rusta fig till förswar. Ingen wille anföra dem. Öfwerallt i de närbelägna socknarne brändes det och härjades förfärligt Himlen skimrade af flammor och wäldiga rökmoln höjdes emot den: samma. Ingen war fåter för lif och egendom, det war, i få ord, en sorgens och bedröfwelsens tid. Men ännu hade ej formen nalkats till Hölö. En del af socknens innewånare hade flyttat till den I