Norrländska Korrespondenten – 5 oktober 1861, sida 3

kade de nu på hwarandra, de kunde det nu utan fruktan, utan fara; de tu woro ett. — Karin, min Karin! hwiskade Olof, hwad wi skola blifwa lyckliga. Huru glada stola wåra dagar ej förgå .. — Jag tycker ännu swarade den unga qwinnan, att alt är en dröm, en glad dröm. — En dröm, Karin? — Ja, Olof! Jag behöfwer såwal att fröjdas, fortfor hon åter, sorgsna aningar hafwa plågat mig under desfa fifta dagar. — Hwarfor skulle du sörja, min Karin? — Wet du, jag dromde i i natt en foras lig dröm. — Berätta den för mig. Jag tyckte att jag fatt glad och sall wid din sida. Jag mar som nu kläadd i bruddrägt och jag tyckte mig höra ljudet af musik .. . — Du tänkte sakert vå denna dag. Men plötsligt upphörde tonerna och allt I blef tyst. Det war, få tycktes det mig, fom en glödande blixt hade slagit ned i mitt hjerta, och jag sjonk blödande i dina armar. ; — Drömmar rinna fom strömmar, brukar alltid kyrkoherden säga, swarade Olof Inanan: de; slå derföre bort all ore, min hjertewån; de mulna dagarne komma nog ändå. (Foris.)