wackra bruden, liten Karin, hwilken nu, lycklig och säll, satt wid brudgummens, Olof Hanssons sida. De båda alskande hade hunnit målet för deras önskningar. — Klockarfar hade lyssnat till pastor Scharffs wisa räd och gifwit sin dotter åt den unge bonden. Men herrskade glädjen derinnanför i allas hjertan, få fanns det dock en utanför, i Mviltens bröst den ej inträngde. Djupt inswept i en mid kappa, hwars uppwikna krage dolde anletet, ftod Jan Andersson, stödd mot stammen af en högwert lind. Mörkt war fästet i Septemberqwällen, men mörkare war det i hans, den förskjutne älskarens, sjal. Wid hwarje ljud, wid hwarje gladt sorl, som trangde till hans öra, skakades hans lemmar, liksom af feberrygning. Han lade fåfängt, gång efter annan hans den på hjertat, liksom för att dämpa def oros liga flag. Han kunde ej mer kufwa de wilda känslorna. Jag har swurit att hämnas och jag skall det, mumlade han doft; mörkrets makter skola winna seger. Trogna wapven, fortfor han, och omfattade krampaktigt en lätt studsare, fom han doldt under kappan, fäkra följeswen på mången jagt, du som städse träffat målet, war dig äfwen nu lif och jaga snabbt kulan i den förhatliges hjerta. Jag skall le, jag skall skratta, då jag fer den usles blod rinna.